Vår bristande förmåga att uppnå en medvetenhet om meningen med livet är grunden till den problematiken. Grunden till meningen med livet är att ge den medvetenheten som vi bör ha till våra barn så att barnen kan skapa framtida tillit till sina barn osv.
Vi bör också alltid ge medvetenhet till alla, minst en gång om dagen. Det är den enda mening som universum ha gett oss till uppgift, ingen annan.
Jag ser en stor tillitsbrist hos mina egna barn, som jag tyvärr inte alls - eller har mycket lite kontakt med idag. Jag har inte lyckats skapa tillit till mina barn i mitt tidigare liv och leverne. Det var inget val. Jag dömer vare sig mig själv eller någon annan för att ha misslyckats.
Idag när jag verkligen kan skapa tillit, och verkligen skapar det hos min sambo och hennes barn så vet jag att valet uppstår först när jag blir medveten om de brister jag hade. Så idag väljer mina barn att inte våga närma sig mig av samma orsaker jag en en gång bar på.
Det är självklart en omedveten avsikt som bottnar i olika rädslor. Rädslan i grunden är att bli sviken igen. Den tanken gör att det blir till en självreglering av känslan som för oss längre bort från lösningen.
Jag förstår de rädslor som finns hos min döttrar. En rädsla för mig som jag var - och en rädsla för den jag blivit i kombination med de rädslor som är inpräglat av sammanhang av sammanhnag.
En stor sorg för mig. Jag känner av sorgen till och från, men väljer att acceptera det som är.
Jag väljer också att lägga min kraft till dom som jag kan vara en kraft för. Jag väljer att inte bli ett offer utan jag önskar mina barn det absolut bästa livet oavsett om det är jag eller någon annan som finns vid deras sida.
Jag önskar också att mina barn ska uppnå den medvetenhet som behövs för en varaktig lycka i livet. Jag vill också sända en önskan om ett fint liv till mitt barnbarn. Kanske träffas vi en dag om livet går åt rätt håll där han finns idag. Det är små marginaler mellan medvetenhet och omedvetenhet, konsekvenserna blir däremot oerhört mycket större, och kan påverka generationer framledes. Det är galenskapens konsekvenser, trots vår omedvetenhet.
Allt som hänt och händer i min övriga familj, som jag då inte har så mycket kontakt med idag bottnar i djupa mönster som skapat oerhörda lidanden för många människor. Jag var en del av allt detta. Jag är så tacksam idag att jag kan välja något annat. Det är sällan eller aldrig några tillfälligheter att människor far illa. Det finns alltid dysfunktionalitet i botten, i familjen, i omgivningen som skapar mönster som blir till kretslopp som nästintill aldrig kan brytas.
Så sorgligt. Ännu sorgligare är att just detta gör att man inte vågar lyssna och ta till sig ny information som är förutsättning för att gå från dysfunktionalietet till något konstruktivt.
Jag kommer så länge jag finns till att hjälpa och bidra till att människor får allt jag kan ge för att skapa lycka och harmoni. Jag hör många gånger av andra "professionella" hjälpare att man ska hålla distans till dom man hjälper, inte vara för personlig, inte lämna ut sig själv, osv."
Jag menar att det behövs något annat. Lämna ut dig själv med stor integritet. Var personlig med det som behövs, också med integritet, var i samma kläder som den du hjälper utan att vara svag. Var konsekvent med den du är idag och visa vägen. Då kommer det att uppstå något som få tror är möjligt. Förstärk detta med en karta, vilket ofta är förutsättning för att skapa förståelse, och vägen blir mycket klar.
Ha en bra dag!
Anders Tedestrand
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar