Vem är jag?

Har ett möte med en av mina terapeuter från mitt tidigare liv, en av dom som hjälpt mig att bli den jag är idag. Ska jag vara nervös eller trygg i mötet? Är det ett val? Vem är jag idag? Stannar upp och reflekterar. 

Fortfarande i "jobbiga situationer" försöker mitt gamla jag sätta krokben för mig. Gamla känslor pumpas in i systemet, som ett gift, ju mer som pumpas in desto mer sätter mina gamla tankemönster igång och skjuter in mer gift som känslorna transporterar rakt in i hjärtat och magen. "Var nervös, det är ju den du är, skriker mitt gamla jag!!" Jag själv som den jag vill vara idag blir så trött på denna envetna svaga självcentrerade varelse....vad ska jag göra? Det hjälper ju inte att skrika tillbaka, då verkar gamlingen bli ännu starkare. Ju mer motstånd desto mer strider gamlingen, desto mer gift pumpas in....! 

Jag säger ifrån med medkänsla. kan ju känna hur svårt gamlingen har det, vill inte skada honom mer. Han kan ju faktiskt inte kontrollera sina känslor! Nej, vänlighet och omtanke är nog det enda som biter. Att acceptera gamlingen som han är. låta honom vara där han är så att han stannar upp en stund.

Jag möter gamlingens känslor varsamt och med medkänsla. Jag säger tydligt och konsekvent, NEJ, jag tänker inte följa din känsla, jag förstår att du känner så, men NEJET är definitivt. 

Jag väljer istället med den jag är idag att säga tvärtom, vad trevligt att få möta min gamla terapeut igen, och bara delge det jag har lärt mig i min process. Vad som mer kommer att sägas vet vare sig han eller jag:) vi kanske kan förnimma, men aldrig veta exakt..kanske faller det i god jord, eller inte. Jag är bara budbäraren för min process, min erfarenhet, för något som jag vet fungerat för mig och för många som jag hjälpt. Om det ska bli något som gör skillnad för oss båda kan jag inte alls veta. Jag bara vill visa det jag har upptäckt.

Jag ser fram emot att möta min kära gamla terapeut, en av dem som genom sitt engagemang gett mig livet åter. Utan den hjälpen kunde jag inte visa det jag ska visa imorgon. Många människor har gett mig tillit och hjälp i min process. Det gör mig glad och ödmjuk. 

Med tacksamhet, men också med ett stolt och starkt jag reser jag imorgon för att möta en av de personer jag gärna ger något till. 

Jag har bara en önskan om att det ska falla i god jord, jag styr ingenting mer än mig själv. Klarar jag att styra det så ordnar sig det mesta faktiskt!! Och kanske kan det utvecklas till något mer på sikt. Det vore något som är så mycket mer fantastiskt än det "gamlingen" ältar om och om igen i ett evigt kretslopp.