Om en människa vill lära sig orientering så är kartan alldeles nödvändig, det håller nog de flesta med om. När man lärt sig kartan så orienterar man mestadels av sig själv tills man stöter på ett okänt hinder, man utvecklas av själva orienteringen. Kartan finns med och används med nödvändighet för att få det stöd som behövs. För att bli bättre - och för att utvecklas så finns tränaren till hands för att förklara, stötta och ge tips från sin egen erfarenhet och annan tillskansad kunskap.
Skillnaden mellan den här typen av orientering och Tedestrand-Metoden är egentligen bara själva terrängen. I orientering är den fysisk och det som ska övervinnas benäms skog, delarna består av träd och en massa annat som ska passeras.
I Tedestrand-Metoden är orienteringen psykisk och det som ska övervinnas benäms som ångest, depression, missbruk osv. känslor och tankar ska passeras liksom träd och stenar i orienteringen för att nå nya insikter.
När man väl passerat dessa hinder i båda fallen har ny insikt infunnit sig. Verkligheten har blivit förändrad. Man har passerat hinder som sannolikt inte hade klarats av på det enkla sättet utan den karta som förklaras först av min tränare eller terapeut. Att skapa reella förutsättningar för att ta sig igenom komplexa skogar eller psykiska tillstånd utan en karta låter sig sällan göras fullt ut.
Jag har en önskan om att insikterna gällande lösningar för psykiska komplexa problem ska bli förändrade. När den karta som finns idag för den typen av terräng är accepterad som en del av det nya paradigmet som består av samtalet och kartan, sida vid sida. Kartan blir ett kraftfullt och nödvändigt stöd för de samtal som annars ofta blir en återvändsgränd, ett misslyckande som också ofta förvärrar tillståndet som skulle lösas.
Så Tedestrand-Metoden tar inte bort samtalet, Tedestrand-Metoden skapar förutsättningar för samtal som löser problem för flertalet istället för fåtalet. Den skillnaden skapas av att kartan blir en del av processen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar