Var sitter problemet hos ansvariga för psyk och missbruksvård?

Jag har under en längre tid försökt nå ut med ett nytt sätt att behandla svåra/komplexa livsproblem på. Jag har inte mött det jag hade hoppats möta. Jag trodde naivt att människor i ansvarig ställning var tillräckligt lyhörda, öppna och ödmjuka för att inte riskera eller spela med människors liv genom att inte lyssna. Den verklighet i de maktmänniskor jag mött är inte det jag hade önskat mig att möta.

En aforism som får beskriva den bisarra situation jag vill beskriva:

”Utan ny information som jag ödmjukt väljer att ta till mig, är jag fånge i mitt nuvarande tillstånd ”

Den aforismen visar något mycket viktigt. Det finns en del människor som ödmjukt och öppet tagit till sig informationen och backar upp mig och den metod jag skapat som gör skillnad för människor som lider av missbruksproblem och olika psykiska tillstånd. Jag har kontakt med en professor just nu som uttryckt positivt intresse till att delta i en vetenskaplig utvärdering som examinator, handledare eller på annat sätt. Previas ledande beteendevetare backar också upp mig och hjälper till med att söka efter intresse för mer vetenskap. En första vetenskaplig utvärdering/kritisk granskning visar ett tydligt resultat; "ovanligt snabba processer!" Men trots detta, situationen är mycket mycket konstig, flertalet vill inte veta av något nytt, trots att människor dör av den rådande behandlingssituationen?

Så på andra sidan finns den stora massan av sakkunniga, forskare, professorer, politiker och andra som fått denna information som vänder andra kinden till utan att på allvar ta till sig något som räddar liv, alltså räddar människor från för tidig död, självmord eller ett ohyggligt lidande. Bland dessa finns politiker i regeringen, politiker på lokalnivå, professorer, forskare och andra sakkunniga - samt en hel del andra.

Det kan vara svårt ibland att acceptera den verkligheten jag tvingas möta, den oförmåga till lyssnande, äkta ödmjukhet, medkänsla och tillitsskapande bland människor som har ett ansvar att hjälpa dessa 100.000-tals lidande människor. Var har tankeförmågan tagit vägen för dessa människor, var sitter problemet? Kan det vara så illa att man helt enkelt struntar i att ta till sig denna nya information, bara lönen och själva maktpositionen är den "drog" som binder fast dessa människor vid detta destruktiva mönster?

Hur kan man vända andra kinden till utan att intressera sig överhuvudtaget. Att inte hjälpa till med mer vetenskap? Hur kan man tro att man vet något när situationen i psykiatrin och inom missbruksvården är en katastrof som skadar och dödar mer än hjälper? Hur kan man då fanatiskt hålla fast vid sin dödliga övertygelse?

Det allvarliga i hela denna bisarra situation är att människor dör och lider för maktmänniskors och andra ansvariga människors nonchalanta eller arroganta attityd. För varje dag som den andra sidan av kinden vänds till, så skördas offer - människor dör.

Avslutar med ytterligare en aforism:

"Attityden är som rummets termostat, den ställer in känslorna hos de människor man kommunicerar med eller om och har ett ansvar för, temperaturen från attityden skapar liv eller död"

Anders Tedestrand