Dumhet trivs i sällskap - vanföreställningen måste släppas av humana skäl!

Vad gör man inte för att bli mer pedagogisk, en bild kan säga mer än tusen ord - komplexa problem kan inte lösas utan en karta, ritning, röntgen eller något annat som visar hur all information eller hur alla byggstenar ska återskapas eller sättas ihop

Det mänskliga psyket tillhör de mest komplexa tingen och är givetvis inte undantaget - Forskningen och sakkunskapen måste släppa sin vanföreställning om att samtalet ska kunna lösa ett komplext problem.

Tror forskningen idag att själva löpningen genom skogen kan vara kartan? Eller tror forskningen att själva skärandet eller borrandet in i ett huvud och hjärna exempelvis inom kirurgin kan ersätta röntgenbilden? Tror forskningen på det idag??
Eller tror forskningen att själva byggandet genom spikandet, sågandet, skruvandet osv för att få upp en skyskrapa kan ersätta ritningen? Tror forskningen på detta?  

Självklart inte!!!! Nej, för där har den enda utveckling som gör komplexitet möjlig att hantera redan skett. Men det har set ut somdet ser ut inom dagens psykologi.

Jag kan upprepa liknande fenomen 1000 gånger - vad är det denna forskning eller dessa sakkunniga inte kan släppa? Tänk efter - verkar det inte helt galet att inte kunna ta in en sådan enkel naturlag som visat samma processer 1000 gånger om i all mänsklig utveckling?

Freuds inflytande verkar vara så starkt att man inte överhuvudtaget kan reflektera över detta enkla jag visar. Hur kan man fortsätta tro, trots det jag visar att kirurgi inte kan vara en lyckad verksamhet som gynnar patienten utan en röntgenbild. Trots att jag visar att all komplexitet uppvisar samma sak så är faktiskt det man säger om psykologin eftersom man inbillar sig att samtalet ska kunna lösa denna extrema informationsmängd som ett komplext livsproblem innehåller utan en karta som leder detta samtal. Hur ska det kunna ske, det är ju en omöjlighet.

Såsom röntgen leder kirurgin, såsom kartan leder orienteringen, såsom ritningen leder byggande, såsom DNA-kartan leder all uppbyggnad av liv och 1000 andra exempel. det finns inte ett enda belägg - eller exempel på det motsatta - forskare, sakkunniga visa mig ett enda exempel. En blind kan se misslyckandena inom psykologin, vad är det som gör att man trots detta litar till 100% på Freuds teori om samtalet? Trots allt detta fortsätter man att skada och döda långsamt genom att inte lyssna på mitt budskap, man bara sätter skygglappar för ögonen - och lock för öronen.

Jag har upprepat detta 1000 gånger och ingen ansvarig med möjlighet att hjälpa till har regerat eller visat någon större nyfikenhet - eller ett seriöst engagemang trots den logiska argumentationen jag för - och de resultat jag uppvisar.

Hur länge kan en sådan dumhet få fortgå utan att någon annan heller egentligen reagerar?

Vem är ansvarig - jag? du? professorn, forskaren, psykologen, politikern, tjänstemannen? Sanningen är att vi alla är ansvariga, jag kan inte driva detta ensam...... 

Skapa opinion, hjälp på alla sätt du kan, människor lider och dör idag i onödan. Det är inte acceptabelt - det är omänskligt och ett våldsamt övergrepp på människor med psykiska problem och missbruksproblem när en lösning som gör skillnad är presenterad.

Anders Tedestrand
Psykologisk orienteringstränare
Webb: Psykologisk orientering
Email: info@tedestrand.se
Mobil: 073-810 82 35  

Vem är ödmjuk? Vad är ödmjukhet? Vad är sanningen värd?

Fick en kommentar i ett socialt media om denna artikel som ansågs vara ödmjuk; http://tedestrand.blogspot.se/2013/02/vad-ar-drivkraften-tanken-med-att.html

Ja, om man i ödmjukhet innefattar några ingredienser som ärlighet, rakhet, medkänsla och fokus på 100-000-tals lidande människor, att visa en beprövad sanning trots att den kan svida för de sakkunniga, har som sagt 4 år av behandlingshemsvistelse både som klient/patient och behandlare där de validerade metoderna och framstående utövare inte kunde visa mig det jag med kartan visar på några timmar för mina klienter, om det gynnar 100.000-tals lidande i slutändan, är det då ödmjukhet?

Ja då är det ödmjukhet, men det är upp till andra att bedöma, och huvuddelen av de sakkunniga som jag hittills mött har antingen inte kunnat förstå, eller satt sig på allt för höga stolar, från politiker i olika positioner till professorer inom olika områden, jag kan känna en viss uppgivenhet i mötet med de som själva säger sig veta "mer", även forskare som ska vara öppna har svårt att lämna sin trygga värld av präglade tankemönster, kraften är enorm i det fasthållande som allas vår prägling är, om man fastnat i alkoholism eller fastnat i en akademisk sanning så verkar kraften i dessa till synes olika tillstånd vara lika svår att bryta sig ur, och i båda fall så är bristande ödmjukhet ett riktigt stort och svårt problem.

Märklig paradox, de som är satta att hjälpa alkoholisten kan inte ta till sig en ny lösning eftersom man är lika fast i den ickefungerande tanken som alkoholisten själv är, förstå min känsla av uppgivenhet, jag har ju varit där själv och möter samma mönster hos behandlaren, psykologen, forskaren osv. Och när jag skriver dessa ord så kommer jag att angripas för att angripa, trots att jag endast visar det som måste visas i alla former av förändring för att komma igenom det gamla tillståndet. Det går bra att driva alkoholister och andra lidande till avgrundens brant, men när en akademiker ska släppa sin sanning, då blir det inte riktigt lika enkelt oavsett om fasthållandet skadar och dödar i tusental varje dag.

Jag är ohyggligt trött på tanken att fortsätta försöka kommunicera ut något nytt och fungerande till sakkunniga som likt alkoholister är benhårt fast i sin föreställning om hur det "måste vara" oavsett om det fungerar eller inte för de människor som finns i sammanhanget.